Förändringar

Det är visst glest mellan inläggen här. Det rör sig desto mer i mitt huvud kan jag lova. Det känns som att jag går igenom en stor förändring, som att jag börjar hitta mitt rätta jag. Det må låta högtravande men det är så det känns. 

Den senaste tiden har jag stått på mig mer, jag har sagt emot när folk har skämtat eller kommenterat på ett sätt som jag inte tycker är okej. Jag vågar ta plats och vägrar tänka på om magen putar medan jag gör det. 

Föräldraskapet har en stor del i min förändring. Jag kan äntligen släppa min roll som duktig och bara vara. Att vara duktig har alltid varit det jag är, jag har inte riktigt hittat en annan roll och det har gjort att jag satt en enorm press på mig själv. Till viss del är den pressen kvar men inte på samma sätt som tidigare. Det är okej att göra misstag, det är okej om det inte blir perfekt eller om jag måste rätta till något i efterhand. 

Nu ser jag mig som förälder i första hand, inte som duktig. Dessutom vill jag vara en förebild för min dotter, jag vill stå upp mot exempelvis skämt på bekostnad av olika utsatta grupper eller vad det nu må vara för förtryck. Jag vill att hon ska växa upp i en empatisk värld och att hon ska känna sig tillräckligt säker för att ta diskussionen om hon tycker nåt är fel och aldrig låta sig bli nedtryckt. För att hon ska få med sig detta behöver jag visa vägen, visa att helt vanliga jag tar ställning och tar plats. 

Annonser

Ett år av kärlek

Nu är det bara några minuter kvar av den här dagen, mitt barns ettårsdag. Det har varit en stor dag för mig, tänk att vi har haft förmånen att få ha den här fantastiska människan hos oss i ett helt år. Vilken lycka! När hon somnade ikväll tittade Maken och jag igenom foton från året som gått. Vad mycket som har hänt, hon har lärt sig så mycket, utvecklats och förändrats.

Det har varit en bra dag för N. Även om hon inte är medveten om att det är hennes födelsedag har vi ändå försökt ge henne en riktigt bra dag, precis som vi gör alla dagar iofs men lite extra idag. Vi har lekt, ätit makaroner (favoriten just nu), haft lång plask- och lekstund i badkaret, sjungit sånger och haft trevligt besök. Inte att förglömma fina presenter och grattishälsningar. Det blev även en bit glasstårta vid fikan, det tyckte N var gott.

Det har varit ett underbart år, barn är en fantastisk gåva. N, som fått sitt namn efter ljuset, är verkligen ljuset i vårt liv. Att få barn är inget som bör tas för givet, jag är tacksam varje dag för att vi hade turen att få bli föräldrar.

Den här dagen för ett år sedan

Idag är det en fin dag. Solen börjar skymta fram mellan molnen och jag har precis druckit dagens första kopp te, den godaste på dagen. Jag brukar vänta med den tills dottern har somnat så att jag kan dricka den vid rätt temperatur och i min egen takt.

För ett år sedan var jag på förlossningen för igångsättning. En stor dag, dessutom min födelsedag. Jag tänker tillbaka på hur det var förra året, alla känslor och hur otålig jag var när hela dagen gick utan att något hände. På kvällen satte det så småningom igång och tidigt på morgonen kom vår älskade solstråle, ljuset i vårt liv. Hon slipper dela sin födelsedag med mig och min egen födelsedag är för alltid förknippad med hennes födelse.

Förlossningen var en väldigt stark upplevelse och jag älskar att prata om den med Maken och minnas förloppet och alla detaljer.

Tänk, förra året satt vi på vårt rum och åt pizza som vi fått levererad från Makens förra jobb. Vi hade massa tankar men egentligen inte en aning om hur livet som föräldrar egentligen är. Vissa saker är man förberedd på medan andra tar en helt på sängen. I slutänden så är det värt allting, varje sömnlös natt, varje kopp med kallt te. Att vara förälder är jobbigare än jag trodde men samtidigt mycket större och mer underbart än jag kunde föreställa mig.
Störst av allt är kärleken. ❤️

Vikten av vikten

Som en del av er säkert märkt är det här ingen viktblogg längre. Jag kan inte sia om vad som händer i framtiden, men här och nu är det fantastiskt skönt att inte vara fixerad vid min (över)vikt hela tiden. Visst har jag dagar när jag funderar över om jag ska göra ett nytt försök men de tankarna försvinner ganska fort. Det beror inte på att jag har gått ner i vikt. Jag är fortfarande överviktig, skillnaden är att jag inte lider av det längre.

Graviditeten, förlossningen och det senaste året som förälder har förändrat mig och min syn på min kropp. Min kropp är fantastisk! Den klarar mycket, mer än jag trodde. Den fyller sin funktion och den är älskad. Jag väger ungefär samma som innan jag blev gravid men till utseendet är kroppen förändrad. Inte så konstigt, den har ju gått igenom en himla resa.

Jag jobbade med ett acceptera min kropp redan innan jag blev gravid. Det är inget som kommit gratis utan jag har aktivt, men utan professionell hjälp, jobbat med det. Vissa dagar går bättre och andra sämre. Vissa dagar skulle jag gärna försöka mig på nån ny quick fix för att bli smal, men jag är inte tillräckligt motiverad för att börja. I den process jag är just nu tar jag det som ett gott tecken. Jag är tillräckligt nöjd med mig själv för att inte hoppa på nån viktminskningsmetod.

Jag vill ge min dotter sunda mat- och motionsvanor. Jag har själv helt okej vanor, jag äter för mycket godis men det har jag dragit ner på sen dottern blev nyfiken på vad jag äter. Det lilla jag äter nu äter jag när hon sover. Jag motionerar och tränar (mindre organiserad träning och mer vardagsmotion sedan hon föddes). Jag känner mig redo att ge henne goda vanor.
Dessutom, och det är väldigt viktigt för mig, vill jag visa henne att man alltid är bra. Man är bra oavsett vikt, utseende eller andra normer som samhället prackar på oss. Hur ska jag kunna få henne att tro på det om jag själv bär på ett illa dolt självhat på grund av min vikt?

Det här är inte självklart för mig. För bara några månader sedan skrev jag ett inlägg om att jag vill gå ner i vikt nu innan dottern förstår vad det är jag gör. Nu har alltså pendeln svängt, det är möjligt att den gör det igen. Det är ett komplext ämne med flera olika sidor. Men så här är alltså mina tankar just nu. Hur tänker ni?

Bära nära

Idag har jag gjort något som jag har velat sedan innan jag blev gravid. Jag bar dottern i ett bärdon istället för att ta vagnen. Det här var första gången som jag gjorde det någon längre stund så vagnen var med som backup men det gick över förväntan. Det var dock skönt att ha vagnen så att hon kunde sitta i den när mötet på jobbet drog ut på tiden. Jag vill nu bära henne mer och oftare, det är mysigt att ha närheten och dessutom är det väldigt smidigt ibland att slippa krångla med vagnen.

Innan jag blev gravid drömde jag om att bära i sjal och jag gjorde det hemma ibland när hon var riktigt liten. Nu är hon för tung för att trikåsjalen ska avlasta bra och dessutom tyckte jag att det var lite omständigt att knyta med så mycket tyg. Jag har fortfarande inte gett upp tanken på en sjal men vår ergonomiska sele funkar väldigt bra. När dottern var liten ville hon inte sitta i den några längre stunder men nu gillar hon att komma upp lite högre och se vad som händer.

Jag känner av bärandet lite i ryggen och axlarna, eftersom jag är ovan så spände jag mig säkert. Förhoppningsvis kan bärandet även förbättra min hållning och stärka musklerna. Nu är jag sugen på en promenad i skogen med tillhörande picknick, tyvärr är inte vädret så lockande men någon dag ska jag minsann ta mig ut.

Nytt fokus

De senaste dagarna har jag funderat över var jag står och hur jag ska gå vidare.

När det gäller bloggen så ger den mig mer ju mer aktiv jag är både vad gäller skrivandet och att kommentera andras bloggar. Nu har jag inte riktigt tiden eller energin/koncentrationen som behövs för att gå in i bloggvärlden så mycket men jag ska ändå försöka hålla liv i bloggen. Om det tar tid innan jag svarar på kommentarer, om jag missar att svara eller är fortsatt dålig på att kommentera hos er andra så beror det inte på ointresse utan på att jag har mycket omkring mig och känner mig lite splittrad.

När det gäller vikten så går det upp och ner. Jag är nöjd med hur det har gått hittills även om jag gärna skulle se större resultat. Jag är inte så strikt i mitt ätande så det är inget mysterium varför jag inte går ner mer. Jag funderar på att sätta nya mål och försöka att inte enbart fokusera på vikten.

Jag mår bättre när jag äter regelbundet och ser till att få i mig mat istället för choklad eller kakor. Målet just nu kanske borde vara att äta just regelbundet och på ett sätt som får mig att må bra och ger mig energi. Att räkna pp känns inte lika angeläget. Det lutar mot att jag säger upp mitt medlemskap i VV, iaf för en tid framöver. Jag kanske mycket väl tar upp de igen när jag känner att jag har kommit så långt att jag kan ta till mig och tillämpa deras program.

Det är viktigt för mig att få en bättre relation till mat och ätande. Nu när det finns en liten i familjen känns det viktigt att vara en förebild och ge henne så bra förutsättningar som möjligt.

Besvikelse

Jag är besviken. På mig själv, min brist på självkontroll och mina ursäkter. Förra veckan gick bra men den här veckan har jag helt släppt allt igen. Jag sköter mig ett par dagar och sen är det som att jag vill äta ifatt allt jag missat under de dagarna.

Vissa dagar har jag ingen motivation alls och jag funderar på om jag ska strunta i allt, att försöka gå ner i vikt, bloggen, utmaningar och allt som på något sätt är förknippat med viktminskning. Andra dagar känner jag att det sprattlar till lite motivationen inom mig men det räcker inte hela vägen.

Jag ska ta några dagar för att rannsaka mig själv och känna efter vad jag verkligen vill och vad jag känner att jag vill och kan satsa på just nu.

Kluven

Jag tycker att det här med vikt är svårt. Jag är otroligt trött på den vikthets som råder i samhället och känner mig därför lite som en hycklare som själv försöker gå ner i vikt. Jag vill inte vara en del av den massa som skanderar att man ska gå ner i vikt och bli lycklig, samtidigt vill jag dela mina tankar och min upplevelse. Jag vill få och ge pepp men vill inte spä på villfarelsen att lycka och värde hänger ihop med siffrorna på vågen.

Själv pendlar jag väldigt mellan att vara nöjd och acceptera min vikt och att vilja förändra. Jag är väldigt mycket mer tillfreds med min kropp sedan jag fått barn. Jag insåg att min kropp är fantastisk och otroligt stark som gått igenom en graviditet, förlossning och tiden efter förlossningen. Kroppen är fantastisk!

Trots denna nya känsla för kroppen vill jag ändå gå ner i vikt, inte för att jag inte tycker om mig själv nu utan för att jag mår bättre när jag äter regelbundet och rör på mig. Jag är egentligen inte rädd att jag inte kommer orka leka med dottern om jag inte går ner i vikt för det kommer jag, jag orkar ju med tuffa träningspass så jag ska nog orka med att leka också. Men jag vill inte vara en mamma som konstant bantar. Jag vill försöka hålla vikthetsen borta från min dotter så länge jag kan. Därför vill jag göra det här nu, innan hon är tillräckligt stor för att ställa frågor eller förstå när jag pratar om vikt, för det gör jag. Bara för att jag är mer tillfreds nu betyder det inte att jag inte har dåliga dagar eller känner mig otroligt osäker med min vikt ibland.

Jag har bestämt mig för att gå med i Viktväktarna när de öppnar här. Jag gillar deras metod och att man äter mat. Jag vill ge min dotter en sund relation till mat, ätande och rörelse, därför är det viktigt för mig att jag äter mat så att hon ser det. 

Jag vill också att hon ska få med sig glädjen i att röra på sig. Att man tränar/motionerar för att det är roligt, inte som ett medel för att gå ner i vikt. Just nu har jag svårt att få in träningen i vardagen men det blir promenader med barnvagnen dagligen, inte alltid långt och fort men vi är ute och jag rör på mig.

Som sagt, jag är väldigt kluven i den här frågan. Jag gillar inte vikthetsen men jag är otroligt påverkad av den. Jag vill gå ner i vikt men jag vill inte föra över den här osäkerheten på min dotter.