Förändringar

Det är visst glest mellan inläggen här. Det rör sig desto mer i mitt huvud kan jag lova. Det känns som att jag går igenom en stor förändring, som att jag börjar hitta mitt rätta jag. Det må låta högtravande men det är så det känns. 

Den senaste tiden har jag stått på mig mer, jag har sagt emot när folk har skämtat eller kommenterat på ett sätt som jag inte tycker är okej. Jag vågar ta plats och vägrar tänka på om magen putar medan jag gör det. 

Föräldraskapet har en stor del i min förändring. Jag kan äntligen släppa min roll som duktig och bara vara. Att vara duktig har alltid varit det jag är, jag har inte riktigt hittat en annan roll och det har gjort att jag satt en enorm press på mig själv. Till viss del är den pressen kvar men inte på samma sätt som tidigare. Det är okej att göra misstag, det är okej om det inte blir perfekt eller om jag måste rätta till något i efterhand. 

Nu ser jag mig som förälder i första hand, inte som duktig. Dessutom vill jag vara en förebild för min dotter, jag vill stå upp mot exempelvis skämt på bekostnad av olika utsatta grupper eller vad det nu må vara för förtryck. Jag vill att hon ska växa upp i en empatisk värld och att hon ska känna sig tillräckligt säker för att ta diskussionen om hon tycker nåt är fel och aldrig låta sig bli nedtryckt. För att hon ska få med sig detta behöver jag visa vägen, visa att helt vanliga jag tar ställning och tar plats. 

Annonser

Jobbdag

Imorse såg jag fram emot att susa fram på min cykel och höra fågelkvitter på vägen. Det blev inte så. Nej då, snöblandat regn, grå himmel och iskall vind var vad som mötte mig när jag tappert trampade iväg till jobbet. Inte en drömstart på dagen. 

Men dagen blev bra ändå. Jag har jobbat, ätit god lunch på stamstället och nu väntar jag på att min guldklimp ska vakna så att jag får krama alla kramar och pussa alla pussar som jag missat idag. Jag saknar henne när jag jobbar men det är samtidigt bra att hon och Maken får egentid tillsammans och jag får träffa andra vuxna och tänka på lite annat. Det gör oss alla gott och jag är glad över den här lösningen. 

Imorgon är hela familjen lediga tillsammans. Jag hoppas på solsken och fågelkvitter då så att vi kan ta en skön långpromenad alla tre. 

Ett år av kärlek

Nu är det bara några minuter kvar av den här dagen, mitt barns ettårsdag. Det har varit en stor dag för mig, tänk att vi har haft förmånen att få ha den här fantastiska människan hos oss i ett helt år. Vilken lycka! När hon somnade ikväll tittade Maken och jag igenom foton från året som gått. Vad mycket som har hänt, hon har lärt sig så mycket, utvecklats och förändrats.

Det har varit en bra dag för N. Även om hon inte är medveten om att det är hennes födelsedag har vi ändå försökt ge henne en riktigt bra dag, precis som vi gör alla dagar iofs men lite extra idag. Vi har lekt, ätit makaroner (favoriten just nu), haft lång plask- och lekstund i badkaret, sjungit sånger och haft trevligt besök. Inte att förglömma fina presenter och grattishälsningar. Det blev även en bit glasstårta vid fikan, det tyckte N var gott.

Det har varit ett underbart år, barn är en fantastisk gåva. N, som fått sitt namn efter ljuset, är verkligen ljuset i vårt liv. Att få barn är inget som bör tas för givet, jag är tacksam varje dag för att vi hade turen att få bli föräldrar.

Den här dagen för ett år sedan

Idag är det en fin dag. Solen börjar skymta fram mellan molnen och jag har precis druckit dagens första kopp te, den godaste på dagen. Jag brukar vänta med den tills dottern har somnat så att jag kan dricka den vid rätt temperatur och i min egen takt.

För ett år sedan var jag på förlossningen för igångsättning. En stor dag, dessutom min födelsedag. Jag tänker tillbaka på hur det var förra året, alla känslor och hur otålig jag var när hela dagen gick utan att något hände. På kvällen satte det så småningom igång och tidigt på morgonen kom vår älskade solstråle, ljuset i vårt liv. Hon slipper dela sin födelsedag med mig och min egen födelsedag är för alltid förknippad med hennes födelse.

Förlossningen var en väldigt stark upplevelse och jag älskar att prata om den med Maken och minnas förloppet och alla detaljer.

Tänk, förra året satt vi på vårt rum och åt pizza som vi fått levererad från Makens förra jobb. Vi hade massa tankar men egentligen inte en aning om hur livet som föräldrar egentligen är. Vissa saker är man förberedd på medan andra tar en helt på sängen. I slutänden så är det värt allting, varje sömnlös natt, varje kopp med kallt te. Att vara förälder är jobbigare än jag trodde men samtidigt mycket större och mer underbart än jag kunde föreställa mig.
Störst av allt är kärleken. ❤️

Vikten av vikten

Som en del av er säkert märkt är det här ingen viktblogg längre. Jag kan inte sia om vad som händer i framtiden, men här och nu är det fantastiskt skönt att inte vara fixerad vid min (över)vikt hela tiden. Visst har jag dagar när jag funderar över om jag ska göra ett nytt försök men de tankarna försvinner ganska fort. Det beror inte på att jag har gått ner i vikt. Jag är fortfarande överviktig, skillnaden är att jag inte lider av det längre.

Graviditeten, förlossningen och det senaste året som förälder har förändrat mig och min syn på min kropp. Min kropp är fantastisk! Den klarar mycket, mer än jag trodde. Den fyller sin funktion och den är älskad. Jag väger ungefär samma som innan jag blev gravid men till utseendet är kroppen förändrad. Inte så konstigt, den har ju gått igenom en himla resa.

Jag jobbade med ett acceptera min kropp redan innan jag blev gravid. Det är inget som kommit gratis utan jag har aktivt, men utan professionell hjälp, jobbat med det. Vissa dagar går bättre och andra sämre. Vissa dagar skulle jag gärna försöka mig på nån ny quick fix för att bli smal, men jag är inte tillräckligt motiverad för att börja. I den process jag är just nu tar jag det som ett gott tecken. Jag är tillräckligt nöjd med mig själv för att inte hoppa på nån viktminskningsmetod.

Jag vill ge min dotter sunda mat- och motionsvanor. Jag har själv helt okej vanor, jag äter för mycket godis men det har jag dragit ner på sen dottern blev nyfiken på vad jag äter. Det lilla jag äter nu äter jag när hon sover. Jag motionerar och tränar (mindre organiserad träning och mer vardagsmotion sedan hon föddes). Jag känner mig redo att ge henne goda vanor.
Dessutom, och det är väldigt viktigt för mig, vill jag visa henne att man alltid är bra. Man är bra oavsett vikt, utseende eller andra normer som samhället prackar på oss. Hur ska jag kunna få henne att tro på det om jag själv bär på ett illa dolt självhat på grund av min vikt?

Det här är inte självklart för mig. För bara några månader sedan skrev jag ett inlägg om att jag vill gå ner i vikt nu innan dottern förstår vad det är jag gör. Nu har alltså pendeln svängt, det är möjligt att den gör det igen. Det är ett komplext ämne med flera olika sidor. Men så här är alltså mina tankar just nu. Hur tänker ni?

Bära nära

Idag har jag gjort något som jag har velat sedan innan jag blev gravid. Jag bar dottern i ett bärdon istället för att ta vagnen. Det här var första gången som jag gjorde det någon längre stund så vagnen var med som backup men det gick över förväntan. Det var dock skönt att ha vagnen så att hon kunde sitta i den när mötet på jobbet drog ut på tiden. Jag vill nu bära henne mer och oftare, det är mysigt att ha närheten och dessutom är det väldigt smidigt ibland att slippa krångla med vagnen.

Innan jag blev gravid drömde jag om att bära i sjal och jag gjorde det hemma ibland när hon var riktigt liten. Nu är hon för tung för att trikåsjalen ska avlasta bra och dessutom tyckte jag att det var lite omständigt att knyta med så mycket tyg. Jag har fortfarande inte gett upp tanken på en sjal men vår ergonomiska sele funkar väldigt bra. När dottern var liten ville hon inte sitta i den några längre stunder men nu gillar hon att komma upp lite högre och se vad som händer.

Jag känner av bärandet lite i ryggen och axlarna, eftersom jag är ovan så spände jag mig säkert. Förhoppningsvis kan bärandet även förbättra min hållning och stärka musklerna. Nu är jag sugen på en promenad i skogen med tillhörande picknick, tyvärr är inte vädret så lockande men någon dag ska jag minsann ta mig ut.

Tiden går för fort

Dagarna rullar på i en rasande fart. Ibland känns det som att jag vill stanna tiden en stund så att jag hinner med, det är som att så mycket bara rusar förbi i periferin och jag hinner inte riktigt få grepp om det.

Jag börjar dock få grepp om propoints och vågen har börjat röra sig åt rätt håll igen. Tyvärr har det inte blivit så mycket promenader den här veckan, dela på grund av tråkigt väder men också på grund av att sovtider och mattider är i gungning. Efter att ha kämpat med sovrutiner länge följer jag nu barnets rytm istället. Sist föll hon in i mer passande rutiner själv så jag hoppas att det ger sig med tiden. Det är iaf betydligt mindre frustrerande än att spendera timmar med att försöka söva att piggt barn.